Ett stycke kärlek och ett nytt år


En början på något... första dagen på ett nytt år... början på ett nytt äventyr... eller kanske något helt annat?

Mitt 2016 var ett händelserikt år... Det började i en uppförsbacke med gammalt skit under skorna som man liksom inte lyckats gnidas av mot asfalten, innan man gick in i det som då var det nya året. Mitt trauma präglade mig fortfarande väldigt påtagligt...

Samtidigt har detta varit året jag tagit mig tillbaka och vägrat lämna den sociala person jag alltid varit... Jag är van att rymma en naturligt stor plats i en grupp människor. Vad vi nu än pratar om i för sammanhang. Fester och privata tillställningar eller mindre familjära upp styrda saker. You name IT!

Jag gör det inte medvetet eller med flit. Utan för att jag är Amanda och låter mig vara mig själv. Jag har liksom i hela min uppväxt försökt lägga band på mig själv, för att passa in i den där jäkla svenska ramen. Som jag ännu inte har kommit till förstånd. VARFÖR "den där ramen" ens finns och vad den är till för....

Hur man en vrider och vänder på "den där ramen". Känner jag inte att jag passar in. Likt förbannat står jag där med ett ben utanför, den ena eller andra sidan. Eller en armbåge i högra hörnet.

Tanken på att faktist få plats i denna "svenska-ram" som jag så enkelt själv kallar det. Med exakta grader i varje hörn, känna alldeles för onaturligt i min värld. Förutsägbarhet är nog det sista jag känner mig synonym med.

Jag är liksom mitt upp i allt, mest hela tiden. Här finns det liksom ingen on och off-knapp. Som slås på när det behagas. Möjligen en ratt som skruvar ned volymen ett par decibel om vart annat.

Längst detta året har liksom bitarna börjat falla sakta men säkert på plats.


Jag tog även beslutet, i slutet av året. Att lämna Göteborg av många skäl... men främst för att få vara med han jag håller hårt om... <3


Amanda



0 kommentarer