You had me at hello ..

 
....cause where you go is where i go!

För drygt en vecka tillbaka så kom lilla Teddy till oss. En bedårande liten kille. Som charmar nästan vem som helst, vart som helst.

Lilleman har fått vara med om mycket, trotts att tiden vi haft tillsammans är så knapp. Praktiskt taget allt vad ett storstadsliv har att erbjuda. Plus en längre tågresa till Stockholm, i helgen som var.

Teddy är en lite mer försiktig varelse som inte känner något jättebehov av att uppsöka nya kontakter. Med tex. mötande hundar eller människor ute på gatan, som dyker på honom för att hälsa.

Han är liksom nöjd med tillvaron som den är och är redan väldigt knyten till mig. Går dit jag går och söker upp mig där jag är.

Teddy har under veckan fått vara med mig på mitt jobb. Vilket har varit ömsesidigt uppskattat. Han har redan funnit några favoriter som han tycker det är extra kul med.

Man märker helt klart en stor utveckling på hur Teddy börjar bli allt mer bekväm med stadsstimmet. I jämförelse med den trygga avskilda, lilla lantliga miljö som han är van med och uppvuxen i.

Amanda
0 kommentarer

Whats you´r issue..

Denna veckan lider mot sitt slut och det börjar dra ihop sig mot "back to the business".

Veckan som varit har varit en barnledig vecka, vilket jag firat med extra mycket jobb *blink*. Vilket på sätt och vis känns kul och rätt ok, under de förutsättningar. Att jag för tillfället trivs sjukt bra med min arbetssituation.

Jag har under en så kort tid, fått lära och utveckla mig själv. Med tanke på att jag sedan liten. Har med mig en extrem nålfobi i bagaget. Så ni kan ju tänka er att nålar och blod i en kombo med mig, har aldrig dansat tango.

Så en dag för drygt en månad sedan knappt. Kom jag upp till kontoret för att få info. om vad min tilltänkta uppgift fram över var. Det visade sig att ville att jag skulle ta blodprover och ge injektioner... Hur i helvete ska detta gå till tänkte jag... och tankarna far iväg. Jag visste att detta kommer att få mig att svimma.

Mycket riktigt, låg jag där på golvet och kippade efter andan. Blek som ett lakan, dagen där på. Pinsamt och rätt genant inför en kombo av främmande människor. Men jag försökte hålla masken in i det sista, men ja, ni läste ju hur det slutade..

Tankarna som far runt där och då var att detta grejar jag aldrig och jag kommer knappast klara av att utföra denna uppgiften framöver.

Jag gick hem och googlade fram en instruktionsvideo. För att mentalt kunna bekanta mig med situationen på "avstånd". Det finns ju som tur, en stoppknapp om det som händer på skärmen blir way too much.


Tog mig till utbildningen och klarade provet. Med mer än bra resultat. Och nu mera är jag inte rädd och superbekväm med att utföra dessa uppgifter.

Grymt skönt att skaka av sig lite kilon från hjärnan.

Amanda
back to the business blodprov diabetes nålfobi sprutor spruträdd svimma
0 kommentarer